Sigrid Rausing var 31 nar hon flyttade till en by i Estland for att under ett ar studera "avkolchosifieringen", hur manniskor upplevde frigorelsen fran Sovjetunionen, och hur de forstod och tankte pa Estlands historia. Hon laste socialantropologi pa University College London, och detta var hennes faltarbete. Metoden kallas deltagande observation. Forskaren lever i det sammanhang som studeras, hon deltar, iakttar, skriver ner, och jamfor. Sigrid Rausing kom till ett utkylt och smutsigt hus i byn, dar hon ocksa arbetade som larare. Samhallet var i forfall. Manniskorna fick det allt varre och kunde inte veta hur lange den akuta fattigdomen skulle besta. Sigrid sag deras vanmakt och hopp, och deras strategier for overlevnad. Sa smaningom resulterade hennes arbete i doktorsavhandlingen History, memory, and identity in post-Soviet Estonia: the end of a collective farm, utgiven som bok av Oxford University Press (2004). Nu, tjugo ar senare, skriver Sigrid Rausing om samma period, men nu berattar hon ocksa om hur den paverkade henne sjalv. Hur hon langsamt larde kanna manniskorna hon studerade, och hur det kandes att vara tillbaka i ett nordiskt baltiskt landskap, sa likt det hon saknade fran Sverige. Estland var som ett sovjetiskt Sverige, och hon sag dar hur det abstrakta begreppet bad governance satter verkliga spar, bade i landskapet, och pa manniskorna. Anteckningar fran en kolchos ar en paradoxalt vacker skildring, genomsyrad av empati. Sigrid Rausing ar en klok och odmjuk iakttagare. Hennes berattelser om ester och ryssar, om villkoren i kollektivjordbruket, om sommaren och vintern, om gamla kvinnor och unga man mitt emellan tva samhallssystem ar historier som blir historia. Hon skriver i ett eftersinnande tempo, och scenerna som vaxer fram ur hennes anteckningar praglas av den akthet som bara kan uppsta hos en betraktare med respekt for det hon ser.